Fångstgroparna vid

Kvarnforsen

På uppdrag av Nordiska Museet gjorde Ernst Manker fångsgrops-undersökningar i fjäll- och skogstrakter åren 1948-57. Manker antog att fångstgropar främst varit avsedda för vildren. Senare undersökningar har visat att fångstgroparna hade större utbredning i skogslandet än vad som tidigare var känt. Dessa gropar har innehållit mest älgben.

Datering
Manker besökte även denna trakt och groparna här nära Dikanäs, men ingen åldersbestämning gjordes. 1975 gjordes undersökning vid Varesen, Vilhelmina, som visade förvånansvärt gamla gropar. C 14-analysen visade att de anlades 4200 f Kr och slutade att användas 2800 f Kr!? Äldre dateringen är diskutabel, felmarginalen kan vara stor.

Enligt forskarna har det i södra Lappland bedrivits livlig fångst åtminstone från ca 2000 f Kr fram till 850 e Kr.Det har gropar i t ex Solberg, Tärna visat. Senare kan återanvändning ha skett med ej daterade gropar. Äldsta fynd av renben har hittats i Hälla, Åsele, datering 2000-1600 f Kr. Äldsta uppteckning om fångstgrop är från 1700-talet, då fångst upphört.

Utbredning
Hittills är ca 5000 fångsgropar kända i AC län. De flesta finns i inlandet. Ett mindre antal finns i fjällen och kan antas gälla vildrensfångst. Men i förhistorisk tid gick trädgränsen på högre nivå än i nutid. Därför kan nuvarande "fjällgropar" ha legat i skogsland. Gropar i kustlandet har innehållit även sälben. Strandlinjen gick längre inåt under forntiden. Antal fångsgropar och antal skjutna älgar i inlandskommunerna 1960-75 har en överraskande georafisk samtämmighet med endast några undantag. Av detta kan inte säkra slutsatser dras. Felkällor finns. Men ändå finns goda skäl att anta, att nuvarande älgpopulation är betingad av ungefär samma natyrförhållanden som under frångstgroparnas tid.

Karta över fångstgroparna vid Kvarnforsen

Gropkonstruktion
Olika beskrivningar finns. T ex ett tippbart lock övertäckte gropen. Vanligast var stänger, som bar upp lager av mossa och ris. Snö var vanlig kamoflering. Groparna anlades i rader, för att spärra vandringsstråk. Stängsel mellan groparna bestod av rishag eller stänger mellan träd. Träskoning förekom i vissa trakter, för att hindra att gropväggarna rasade in och att djuret inte skulle ta sig upp. Benen ihopträngda i den spetsiga botten, den plågsammaste groptypen. I Hednäs, Vindelns kommun finns gropar som har rekonstruerats till ursprungligt utseende. De har daterats till 2000 f Kr. Belägna nära rastplats vid Blå vägen.

Vanligaste formen i profil

Spetsbottnig

Uppifrån

Fångsgroparna är de enda fornminnen denna bygd har. Dessa är - i likhet med hällristningar och gravrösen - inte flyttbara till museer och kan därför besökas och studeras på sina ursprungliga platser. Det kan antas, att de återanvändes fram till 1600-talet, då vildren fortfarande fanns förutom älg. Den historiskt intresserade kan uppleva miljön och försöka lyssna på var gropen har att berätta: Både om sorgligt djurplågeri, särskilt när gropen inte vittjades ofta, men också om glada fångsmän! Gropområdet är värt att skyddas mot vidare bebyggelse.